Tänkte berätta om det jobbigaste jag har vart med om i mitt liv.
Det var torsdag kväll och jag stod och fixade lite kvällsmat till mig själv medans pappa satt vid datorn och spelade poker. Jag frågade honom om han också ville ha något att äta. Då reste han sig upp och gick till skåoet där han hade sina ciggareter. Medans han stod där så putade han ut med sin mage och sa:
- Nej tack, jag måste banta, och så skrattade han och gick ut.
Jag sa okej och skrattade åt honom.
När jag hade ätit klart och gjort mig färdig för att gå och sova gick jag fram till honom där han satt och spelade på datorn gav jag honom en kram och en puss på kinden och sa god natt älskar dig. Han gav mig en kram tillbaka och sa att han älskade mig också.
På fredag morgon den 15 september 2006 vaknade jag på morgonen och trodde att denna fredagen skulle va som vilken fredag som helst. Jag gick upp åt frukost och gjorde mig klar inför skolan. Innan jag gick så kollade jag in i tv-rummet för att säga hej då till pappa. Då såg jag att han låg i soffan och jag frågade om han var sjuk.
Han svarade att han mådde lite illa men att det var lugnt. Så vi sa hej då vi ses på söndag. Eftersom jag skulle bort över helgen. Innan jag drog igen dörren ropade jag att jag älskar honom. Men ingen svar. Tror inte han hade hört mig.
Jag gick till skolan fortfarnade ovetande om vad som komma skall. Timmarna fram till lunch gick fort. På rasten gick jag och en kompis upp för att se vad vi fick i lön och jag skulle även köpa mig ett fritidskort. Men jag hade inte fått in några pengar än. Så jag fick låna min kompis mobil för att ringa hem till pappa. Inget svar på hem telefonen så jag fick testa till mobilen. Inget svar där heller. Eftersom pappa alltid var i farten så var det inget konstigt att han inte svara tyckte jag. Så jag sa hej då till min kompis eftersom klockan hade tickat iväg och jag fick skynda mig hem och fråga om jag kunde få låna pengar till ett fritidskort.
När jag kom hem sprang jag on och ropade hallå men fick inget svar. Gick in till tv-rummet för att se om pappa fortfarande låg i soffan. Men det gjorde han inte. Såg att hemtelefonen låg på bortet. så jag gick fram för att se om han hadde kollat på den. Men den visade ett missat samtal. Gick då till köket för att kolla hans mobil och det var samma där, ett missat samtal.
Började ropa på pappa men fick inget svar. Då slog det mig att han kankse hade gått upp och lagt sig i sängen. Så jag sprang upp för trappan och in i mammas och pappas sovrum. Men ingen pappa där heller. Då fick jag en sådan konstig känsla i magen och min första tanke var att tänk om han har blivit kidnappad.
Men jag slog bort den tanken och sammlade mig. Jag gick då ner igen för att kolla om han stog bak på altanen där han och mamma brukade röka. Dörren dit stog öppen men inget där. Så jag tittade ner mot källaren för att se om han kanske var där nere. Men källardörren var stäng. Så jag började fundera på om han kanske var hos grannen så jag gick tillbaka till tv-rummet för att se om han hade tagit bort hinken han hade på morgonen eftersom han mådde illa.
När jag jag lutade mig över bordet där hemtelefonen låg för att se om hinken var kvar så såg jag pappa.
Han låg i mellan soffan och bortet och huvudet ner i hinken. (Bordet vi hadde då var en stor brudkista.)
Min första tanka var men hur sover han. Så jag gick runt bortet och ruskade på huvudet. Men han rörde inte en fena och då tänkte men gid tänk om han har svimmat. Medans jag försökte lyfta upp hans huvud så kom det som en käftsmäll. MIN PAPPA ÄR DÖD!
Jag fick panik. Tog hemtelefonen och ringde till mammas jobb. Inget svar på en lång stund. Men till slut så var det mamma som svara mendet värsta var att hon kände inte igen min röst. Jag skrek till mamma i telefonen att det var jag som ringde och att pappa var död. Vi la på och hon var på väg hem.
Grannen kom springandes till mig och jag sa som det var och vart han låg. Så hon sprang in och sedan sprng hon bort till brandkåren eftersom vi bodde på samma kvarter som dom och att ambulansen fanns där.
Mamma kom hem då ambulansen kom. Hon sprang in till mig och två av tre ambulansförare sprang in till pappa och en till mig. Mamma satt och grät och kramade om mig. Efter en kort stund blev det tyst och vi hörde dunsten när dom lyfte undan bordet. Efter en stund kom de in till köket där vi var och sa att dom inte kunde göra nått och att han redan hade vartit död i några timmar. Resten av den dagen har jag minnesluckor. Men mamma berättade för mig i efterhand att när abulansförarna hade berättat om pappa så hade jag bara ramalt ihop och bara skrikit och sparkat rätt ut. Det var även tur att den ambulansföraren som hade sprungit in till mig stod bakom mig när jag hade ramlat ihop. För det var inte alls långt ifrån att jag hade dagit i mitt bakhuvud i bortskanten.
Detta var en del av det hemskate som har hänt mig. Känner att jag orkar inte skriva mer om det just nu. Skriver om begravningen någon annan gång.
Men jag och min pappa var som bästa vänner. Vi kunde prata om allt. Och jag älskar honom så!
Livet behöver inte vara perfekt för att vara underbart!
Men som tur är så har jag iallafall sökt 6 stycken jobb. Nu får man ju hålla tummarna att någon hör av sig. Är det fler än jag som nästan blir depremerad av att söka jobb när man inte änns får svar från de jobben. Hur svårt är det att bara säga hej tyvärr så fick du inte jobbet. 
